Information

måndag 31 januari
Naturprogram på TV och radio - natursåpor eller kvalitetsprodukter?


Anders Wirdheim skrev i Vår Fågelvärld nr 3/99 en debattartikel med titeln:"Bättre naturprogram i TV, tack!" Jag känner spontant här för att både uttrycka stöd för synpunkter och bemöta synpunkter, men också ta upp ytterligare saker jag tycker är dåliga vad gäller naturprogram i svenskk TV och radio.



Jag har i många år lagt på minnet riktigt dåliga inslag. Det ena Anders tog upp om klippörn och ökenlo gjorde jag samma reflektion kring. Däremot programmet om Raja Gaj, den mäktigaste av de mäktiga elefanterna i sydvästra Nepal tycker jag egentligen förtjänar större respekt än vad Anders vill tillmäta det. Att jag blev både fascinerad av programmet och imponerad av de stora djuren kan mycket väl bero på att jag sedan länge haft en del basfakta klart för mig vilka dåligt framkom i programmet. Att dessa jätteexemplar hjälpts till sin storlek genom att de bär på en arvsmassa som uppenbarligen skiljer sig en hel del från andra asiatiska elefanters är i mitt tycke högintressant. Jag vill gärna försöka belysa den del av de fakta som gjorde att jag fann detta program både intressant och mycket spännande.



De allra flesta av oss vet att vi har två arter av elefanter och att de inte är så nära släkt som de ser ut att vara. Den afrikanska (bush-)elefanten (Loxodonta africana africana) lär kunna bli upp till sex ton tung. (Genomsnittlig mankhöjd 320 centimeter, genomsnittlig vikt 5,6 ton. Här talar man om en fullvuxen stor tjur. Den största afrikanska elefant man känner till sköts i Angola 1955. Dess mankhöjd uppmättes i liggande till 401 cm, men man har räknat ut att den bör ha varit 388 cm i stående. Den hade ett största omfång på sex meter. Man har beräknat vikten till 10,7 ton. Denna elefant finns uppstoppad och står nu på Smithsonian Institute i Washington i U.S.A. Jag visste inte detta när jag var i Washington. Då hade jag gått dit.



Den asiatiska (- kallas ofta "indiska") elefanten lär kunna bli upp till fem ton tung. Genomsnitt för fullvuxna tjurar av asiatisk elefant, Indisk ras, är mankhöjd 270 centimeter och vikt 4,5 ton. Man kan gärna veta att den ras som lever på Sri Lanka (Elephas maximus ceylanicus) är i genomsnitt större än den ras som lever på Asiens fastland.



Den största asiatiska elefant man fram till denna expedidion kände till sköts på norra Ceylon 1882. Mankhöjden mättes liggande till 336 centimeter, högsta rygghöjden uppmättes till 354 centimeter. (Den asiatiska elefanten är ju kutryggig medan den afrikanska är svankryggad.) Största omkretsen var 680 centimeter. Man uppskattade vikten till cirka åtta ton.



Så stora elefanter som dessa har man inte hört talas om på länge nu. Det var en fascinerande uppgift att vetenskapsmän för något eller några år sedan nåddes av rykten om ett eller kanske några jättedjur i skogarna i nordvästra Nepal. Att infödingarna inte trodde att det var en elefant utan kanske en mammut belyser troligen rätt väl på vilken nivå många av tredje världens människors kunskaper om natur idag befinner sig. Som följd av ryktena ordnades en expedition till denna trakt. Första dagen letade man från elefantrygg och till fots utan att hitta något annat än spår (fotavtryck avverkningsspår och spillning). När man vaknade andra dagens morgon hittade man spår mellan tälten av ett elefantdjur vars trampdynor var 55 centimeter i diameter.



Ungefär samtidigt med mammuten levde här, på Himalajas sydsluttningar ett jättestort elefantdjur som man fortfarande vet väldigt lite om. Man tror att dessa eventuellt kan ha lämnat en del gener kvar till elefanterna här uppe, och man visste fram till dess att expeditionen varit här ifall de fortfarande kanske fanns kvar här.



Medan expeditionen var där visade infödingarna en plats där ett sådant jättedjur dött sexton år tidigare. Expeditionen grävde och hittade snart benresterna av djuret. Man tog ett stycke vävnad för att efteråt kunna göra DNA-test på det och jämföra "Fingerprintingen" med fingerprints av kända elefanter och mammutar. Man hittade också djurets lårben. Lårbenens längd är proportionella mot mankhöjden med mycket stor precision. Man räknade ut att detta djurs mankhöjd bör ha varit drygt 330 centimeter.



Sista dagen fann expeditonen två enorma djur. Jag tyckte det var oerhört spännande att se dessa kolosser röra sig till hälften dolda av terrängen. När de så småningom steg fram så syntes trots att djuret nog var ganska långt ifrån filmaren vilket enormt djur det var. De elefanterna expeditionens deltagare satt på var tämligen normalstora riddjur, kanske 220-230 centimeter över manken. Djuret på andra sidan gläntan var omkring en halv gång högre och rund som ett ekfat. Den asiatiska elefanten har ju en brant panna (i motsats till den afrikanska) med ett par valkar eller knölar i övergången från panna till hjässa. Dessa valkar var runda och stora nästan som basketbollar. Man undrade lite grand om det verkligen var en ren elefant med ett sådant huvud. Ett elefantdjur med en sådan kranieform har jag aldrig sett och jag har mycket svårt att tro att ett motsvarande tidigare visats på TV.



Forskargruppen har efter expeditionen analyserat det material de tagit med sig hem. Bland annat lyckades de ta prover från avföring av en av de båda jättedjuren och har gjort DNA-fingerprinting på dem. Printingen visar att djuren är betydligt mer elefant än mammut (Mammuten hade ju för övrigt inte heller den kranieformen som dessa djur har). Eftersom man inte har någon vävnad från de jättedjur som fanns här samtidigt med att mammuten levde i den kallare delen av världen så vet man inte riktigt vad de djur som levde här innan var för något. Därför kan man inte säkert säga om Raja Gaj har gener från dessa djur. Man kan dock säga att det finns drag i dessa DNA-prints som visar att hans gener avviker en hel del från övriga asiatiska elefanters.



Man har uppskattat hans storlek till att vara ungefär som den största asiatiska elefant man känner till (se ovan) med en mankhöjd över 330 centimeter eller kanske något större, och man har uppskattat hans vikt till omkring åtta ton.



Jag tycker det var fel av Anders att kalla detta för en dramaturgisk såpa som skulle kunna få tvåloperornas skapare gröna av avund., men jag tycker också att programmet borde ha lyft fram betydligt mera fakta än vad som gjordes för att tittarna skulle förstå det unika i det uppdrag som programmet handlade om.



Utöver dessa exempel har jag självklart många exempel på betydligt sämre programvärdsinsatser än vad ovanstående ger besked om. En insats som står i särklass kan jag inte undanhålla Er. Det var ett program om våtmarker för några år sedan. Det allra mesta var filmat i Australien och tillräckligt väl filmat för att jag som hade varit där några år tidigare hade nöje av att försöka sätta namn på alla arter som visades. Det gick mycket lätt för inspelningarna var bra. Jag lyckades med storleksordningen 40 arter. Programkommentatorns enda kommentar under hela det 45 minuter långa programmet löd:



" -och denna styltlöpare finns bara i Amerika" Detta vågade kommentatorn säga om en immature Banded Stilt ( Cladorhynchus leucocephalus), vilken som bekant är endem i Australien. Jag medger idag att programkommentatorn kan ha fällt ytterligare någon kommentar. Men kommentatorn sa inte mycket, och mot bakgrund av att frågeställningen är om dennes insats varit fel till 100% eller ej så inses lätt att om betyg skulle behöva sättas på denne kommentator skulle det vara svårt att motivera ett så högt betyg som IG.



Vi ska självklart ha klart för oss att naturen är så full av namn och uppgifter att det inte är sannolikt att någon kan klara en hel karriär utan att säga fel någon gång , men mycket kan göras bättre än vad det göres idag.



Mitt i naturen har numera en ambitiös faktaansvarig, men det hindrar inte att saker blir fel ändå ibland. För en tid sedan sände Mitt i naturen två program från Namiböknen. I det ena påstod programledaren att schakaler fångade turkduvor. I det andra visades flyghöns. Programledaren berättade då om ökenflyghönans förmåga att suga upp vatten med sina bröstfjädrar. Jag är inte nöjd med kommenteringen eftersom man fick uppfattningen att två västpalearktiska arter, turkduva och ökenflyghöna finns i Namiböknen. Ingen av dem finns på södra halvklotet. Arterna som visades tydligt var Cape Turtle Dove, även benämnd Ring-necked Dove (Streptopelia capicola) och namaquaflyghöna (Pterocles namaqua)



Tidigt i Arne Weises karriär som programledare för naturprogram i Sveriges Television bokade jag och många med mig oss framför TV´n dessa kvällar. De allra första kvällarna bokade vi oss för att se naturprogrammen, men mycket snart upptäckte vi att programmen innehöll sakfel. I de allra flesta fall rörde det sig om felaktiga artnamn på fåglar men även andra fel förekom. Det var inte så få fel som vanligen presenterades per program. Följden blev att vi började se fram emot dessa kvällar, inte för själva naturprogrammen utan för att se hur många sakfel vi kunde upptäcka per program.



Jag tror visserligen att många av oss tyckte att massmedia hade höjt ribban för naturprogram i och med Naturmorgon och programledarparet Liljeborg-Danielsson i Mitt i naturen. Tyvärr ramlade ribban ner redan innan majoriteten av åhörarna förstått att ribban höjts.



Svensk kommentering av naturprogram är på bättringsvägen, men jag tycker fortfarande att steget är mycket långt till dess att vi ska vara nöjda. Sådana saker som namnen på de arter som visas och eller diskuteras i ett naturprogram tycker jag vi ska kunna kräva, och dessutom att de är korrekta på åtminstone något språk. Likaledes tycker jag att vi ska kunna förvänta oss att om en arts utbredning nämns så stämmer uppgiften med vad vetenskapen känner till om arten utbredningsområde såhär långt. Den allmänna uppfattningen har länge tyckts vara att handlar det om natur så är saker och ting inte så noga. Jag har ibland gjort jämförelsen: "Hur skulle människor reagera om en nyhetsuppläsare på TV sa att Birgitta Dahl har valts till ärkebiskop i Saudi Arabien.?"



Det skulle i mitt tycke i så fall bli ett klavertramp i nivå med mycket av vad som sägs om mycket i naturen av massmediafolk idag. Om någon verkligen sa det så skulle vederbörande åtminstone ha uttalat sig om rätt art, vilket ju långt ifrån är fallet i naturprogrammen.



Förutom den "Dramaturgiska såpan" som i många fall uppräthålles av felaktiga och förlegade förväntningar om vad människor vill se, så har jag i många år saknat autentiska ljud. Idag är situationen på bättringsvägen men det förefaller ännu som om programmakare av naturprogram är skeptiska till autentiska ljud. Det finns så många underbara ljud i såväl vår egen natur som i främmande länder att vi borde få njuta av sådana i betydligt högre utsträckning än vad vi tillåts göra på TV och radio idag. Det är precis som om TV-producenter antingen inte har en susning om hur många underbara och dessutom harmoniska ljud som finns i naturen eller gör sig skyldiga till den grövsta förseelse jag känner till inom massmedia, nämligen tror att de vet vad folk vill ha.



Så många gånger har TV visat blommande ängar eller stränder, eller soluppgångar i tropisk regnskog. Och vad får vi höra? Exempel på vad vi fått höra är Änglamark, What a Wonderful World, Våren (Vivaldi), Morgonstämning (Grieg), Fruhlingsrauschen, Noldavia, och några till. Jag tycker visserligen mycket om musik men jag vill inte att naturprogram med underbara synintryck ska förvandlas just till "dramaturgisk såpa" genom att man till exempel på dessa underbara ängar eller dessa sagolika regnskogar plötsligt får höra Wienerfilharmonikerna eller Chorus of the Royal Opera House från Covent Carden.



Än mera patetiskt uppfattar jag väldigt många av de ljudillustrationer som ofta dyker upp så snart ett potentiellt farligt djur visas. Till exempel när en orm ljudlöst ringlar över djungelgolvet, vad får man då höra på TV? Jo kanske har någon liten elitorkester smugit sig ut i skogen och just då spelar upp inledningsstroferna till Beethovens ödessymfoni. Eller när det visas en noshörning eller elefant eller buffel som springer i riktning mot filmaren. Då får vi väldigt ofta höra det suggestiva dunkandet som de flesta av oss lärde känna i filmen Hajen.



Det är inte konstigt att en hel del människor förblir avvaktande inför att försöka lära sig något om naturen om det finns TV-program som visserligen har stor potential för att på ett trivsamt och estetiskt tilltalande sätt förmedla kunskap, istället gör sitt bästa för att försöka knyta an till människors obehagskänslor. Att man får acceptera det i spelfilmer som är till för att underhålla och fortfarande försöker skrämma människor med dåligt kända element i naturen tror jag är svårt att komma ifrån, men att hålla på med sådant i naturprogram som har till uppgift att dessutom förmedla åtminstone ett litet stycke kunskap tycker jag är oansvarigt.



Vid några tillfällen har jag åtagit mig att vid Kulturnatten i Karlshamn försöka belysa fåglarnas plats i vår kultur. Som ett pilotprojekt i att bryta den i mitt tycke förklenande attityden gentemot åhörare och åskådare av naturprogram tog jag upp den tråd som Nils Aslak Valkepää la ut när han härom året vann tävlingen om att komponera Europas bästa nya symfoni. Han spelade in fåglar i helt ostörd miljö i Lappland under en vår. En kollega till mig i Karlshamn, Leif Svensson spelar ofta in någon timma av fågelsång under vårarna med mycket enkel utrustning. Vi lät arrangera bandet och presenterade det till 50 dia-bilder med titeln "12* minuter av Sverige". Bland annat var jag nyfiken på hur åhörare skulle reagera till nästan autentiska ljud inspelade med enklast tänkbara hjälpmedel. Det var inte bara en lättnad utan också en stor upplevelse att uppleva åskådarna och åhörarnas reaktioner. Det kändes som om jag fått ännu en bekräftelse på att många människor än idag har mycket större känsla kvar för naturens harmonier än vad många TV- och radioprogramledare tycks ha förstått.



I detta avseende tycker jag att producenter av naturprogram i högre grad bör respektera detta.



Vi ska självfallet ha fullständigt klart för oss att många av världens djur är potentiellt farliga. Vi får inte bortse ifrån att åtskilliga med lätthet skulle kunna döda människor om de får för sig att göra det. Respekten för dessa djur får aldrig försummas, men man kan gärna bära i minnet att väldigt många av de människor som omkommer i kontakten med världens potentiellt farliga djur gör det som följd av okunnighet.



Det finns en del naturprogramledare i svensk TV som uppenbarligen älskar att visa sig i TV-rutan framför potentiellt farliga djur. Jag har i princip ingenting emot att han uppehåller sig på det avstånd från aktuella djur som han gör, men upplägget blir patetiskt när sådana programledare ser ut som om det viktigaste med scenen är att han får visa publiken att han är modig och vågar sitta nära.



Även radioprogram om natur tycker jag kan bli bättre. Det inte helt obekanta programmet Naturmorgon skickade en medarbetare till underbara lilla Costa Rica som det finns hur mycket som helst att berätta från, för att denna reporter under cirka fem minuter skulle förmedla att i de neotropiska regnskogarna var det grönt och det var fuktigt. Ganska nyligen fick vi i ett annat program av Naturmorgon ett långt reportage från en av programmets utsända i Vietnam som under cirka 7* minut berättade om hur mycket människor det fanns på landsvägarna i Vietnam och hur det såg ut när de cyklade, och sedan * minut berättade att man hitta tre nya däggdjur för vetenskapen i Vietnams skogar. Skrämmande utnyttjande av resurser oavsett om det är licensavgifter eller andras vällvilligt tillhandahållna medel.



En annan djupt etablerad vanföreställning berör Anders också, nämligen den att förmedla kunskap om natur är någonting som göres bäst av gamla gubbar. Det är på intet sätt så att jag vill ha bort människor som kan sina saker, men jag tycker väldigt illa om när programmen lyfter fram personer bara av det skälet att de har hållit på med natur under större delen av sitt liv. Det måste finnas ett budskap hos den person som medverkar i programmen. När jag nu har tagit upp ämnet "gamla gubbar" så vill jag också uttrycka mitt missnöje med allt detta stönande och stånkande i naturprogrammen. Detta är betydligt mer påträngande i radioprogram än i TV-program. Om programledarna tror att de vinner åhörarnas beundran eller ens respekt genom att stiga ur bilen eller gå några meter in i skogen och visa sitt usla fysiska tillstånd så tror jag att de allra flesta åhörare delar min synpunkt nämligen att det är beklämmande. Om det nu förhåller sig så att programledare eller fältreportrar har så dålig kondition att de börjar flåsa så snart de måste flytta sig, så bespara oss åtminstone ljudet av det. Jag tänker med beundran och även en smula vemod tillbara på alla de pionjärer inom området som kunde ta sin inspelningsutrustning och knalla kanske en mil över myrar eller genom skogar, och på dem som hunnit bli fullständigt genomblöta under sin färd till inspelningsplatsen utan att nämna ett ord om deras fysiska uppoffringar för att servera sina budskap, och framför allt de hade så mycket självdisciplin att de inte stod och flåsade så att man som åhörare antingen tänkte mera på vårdprogram än på naturprogram, eller stängde av radion därför att dessa personer helt enkelt var alltför pinsamma. Om jag vill höra ett naturprogram så är det naturens hälsa jag är intresserad av inte programledarens eller fältreporterns misskötta hälsa.

Källa: Stefan Lithner