Nyheter

måndag 2 april
Skyddsjakten 2006 i Sverige


En av de fåglar som skyddsjagades mest 2006 var storskarven. Jakt på drygt 7.300 skarvar och prickning av 12.000 skarvägg beviljades av länsstyrelserna.

I det följande ges en sammanställning av skyddsjakten i Sverige under år 2006. Uppgifterna har begärts in genom skrivelser till länsstyrelserna. Av aktuell sammanställning framgår flera olikheter i hur länsstyrelserna hanterar och godkänner skyddsjaktansökningar. De flesta uppger att endast ett visst antal fåglar av en art får skjutas. Andra anger enbart vilka fågelarter som skyddsjakten avser och låter sedan den ansvarige jägaren avgöra hur många individer som behöver avlivas. Flera länsstyrelser kräver inte regelmässigt någon slutredovisning från jägarna hur många och under vilka omständigheter fåglarna skjutits.

Vad är skyddsjakt?
Alla vilda däggdjur och fåglar är fredade, men viss jakt tillåts under vissa tider, s.k. jakttider. Skyddsjakt tillåts under vissa villkor på en del fredade arter för att förhindra skador. Det gäller bl.a. att hindra fåglar, som t.ex. gäss, att beta på åkrar.

Vissa villkor måste vara uppfyllda för att skyddsjakt ska tillåtas enligt 23 a § 1 st. jaktförordningen. T.ex. får jakt meddelas om det inte finns någon annan lämplig lösning på problemet och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde.

Följande skäl kan föranleda skyddsjakt enligt gällande regelverk:
1. Av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller av andra tvingande skäl som har ett allt överskuggande allmänintresse.
2. Av hänsyn till flygsäkerheten.
3. För att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom.
4. För att skydda vilda djur eller växter eller bevara livsmiljöer för sådana djur.
Hämtat från Naturvårdsverkets hemsida http://www.naturvardsverket.se

Skyddsjakt inkluderar även fångst och förflyttning av rovfåglar. Sådan skyddsjakt sker på duvhök i flera län och ska också godkännas av länsstyrelse. Om fåglar anses orsaka skada på grödor eller åkrar, eller anses hota människors hälsa och miljö, får korp, kråka, råka, kaja, skata, havstrut, gråtrut, fiskmås, skrattmås, tamduva (stadsduva), björktrast (snöskata), gråsparv och pilfink skjutas året runt utan särskilt tillstånd från länsstyrelsen. Det saknas närmare uppgifter om avskjutningarna av dessa fåglar då länsstyrelserna normalt inte inkräver information om detta.

Sammanställning I en sammanställning (se också karta) framgår att skyddsjakttillstånden varit mer omfattande i de södra länen jämfört med de norra. En trolig förklaring är att både fåglar och människor är flera i södra Sverige och att konflikterna därmed blir mera frekventa. Av de norra landskapen har endast Västerbotten medgivit skyddsjakt och då i huvudsak kring flygplatser. I Lycksele kommun tilläts skyddsjakt på sex gräsänder vid en badplats. På vissa större flygplatser är antalet tillåtna skjutna fåglar maximerat, medan arterna inte är preciserade. Detta innebära att även ovanligare fåglar riskerar att bli skjutna om de anses utgöra en fara för trafikflyget. Omfattningen av jakten vid flygfält kan exemplifieras med t.ex. Arlanda som har tillåtelse att skjuta 350 fåglar. Bromma flygfält tillåter jakt på 100 fåglar. På flygplatser i Halland är skyddsjakten obegränsad på samtliga arter utom örn. Många länsstyrelser godkänner skyddsjakt utan större precisering. Således har exempelvis länsstyrelsen i Kronoberg beviljat Tingsryds kommun i Småland att skjuta tamduva, kråka, kaja, skata, fiskmås, gråtrut, havstrut och kanadagås inom detaljplanlagda områden. I Gävleborgs län praktiserar man ett så kallat ”tillsvidaretillstånd” vilket innebär att jakten får fortsätta så länge fågelproblemen kvarstår. Många länsstyrelser saknar krav på rapportering om gjorda insatser och under vilka omständigheter fåglarna skjutits. Den tätort som tilldelat mest skyddsjakt är Göteborg. Där tilläts jakt på sammanlagt över 1.000 fåglar. Här ingår även jakt på 10 gråsparvar. En art som kraftigt minskat i antal i Sverige under de senaste åren. Stockholm är det län som tillåtit mest skyddsjakt på duvhök. I tillståndet för 2006 medgavs fångst och förflyttning av 137 individer.

Hur kan skyddsjakten skilja sig så mellan länstyrelserna och vilka regler är det som verkligen gäller?
Det är påfallande att skyddsjaktstillstånden skiljer sig markant mellan länsstyrelserna och det är oklart om detta speglar de faktiska problemen eller om länsstyrelserna tillämpar regelverket på olika sätt. Naturvårdsverket framhåller att det är Jaktförordningen (bilaga 4) som gäller och att länsstyrelserna sannolikt praktiserar regelverket olika.

Arter som länstyrelserna tillåtit mest skyddsjakt på
De fågelarter som föranledde mest skyddsjakt 2006 var storskarv och vissa gäss. Sammanlagt var det tillåtet att skjuta 7.245 skarvar och pricka 12.000 ägg. Förstörelse av skarvägg kan vara större än så. I exempelvis Sörmland tilläts prickning av alla skarvägg så när som på att ett ägg skulle lämnas varje bo. I Kalmar län saknas närmare uppgifter, men jakt och äggprickning på skarv har sannolikt varit omfattande. I Stockholms län tilläts jakt på 700 skarvar och prickning av 8.250 ägg. Den rapporterade skyddsjakten på gäss uppgår till 3.000 men är sannolikt högre eftersom flera länsstyrelser inte redovisar skyddsjakt på gäss.

Lite annorlunda tillstånd
Ett antal bisarra tillstånd på skyddsjakt kommer från några län runt om i Sverige. I Skåne län medgavs t.ex. jakt på fem koltrastar och lika många ringduvor i en livsmedelslokal i Eslöv. I ett annat fall gav länsstyrelsen i Stockholms län tillstånd att skjuta sju större hackspettar. I Örebro län gavs tillstånd till skyddsjakt på utplanterade rapphöns och fasaner för att kunna träna jakthundar. I Västra Götaland tilläts skyddsjakt på hussvalor vid en glassfabrik. En ansökan om skyddsjakt på en ”aggressiv” sädesärla, som slogs ivrigt med sin spegelbild, avslogs dock.

Tabellen nedan visar antalet fåglar som respektive län godkänt skyddsjakt på i Sverige under 2006. Materialet insamlat genom förfrågan direkt till respektive länsstyrelse.

Län Änder Gäss Måsar Skarvar Rovfåglar Kråkfågel Duvor Övrigt BD - Norrbottens län 0 0 0 0 0 0 0 0 AC - Västerbottenslän 6 0 25 0 0 35 0 1 Z - Jämtlands län 0 0 0 0 0 0 0 0 Y - Västernorrlands län 0 0 0 0 0 0 0 0 W - Dalarnas län 0 1 0 0 0 1 2 3 X - Gävleborgs län 0 20 5 0 0 5 5 2 S - Värmlands län 0 5 0 0 0 0 0 0 T - Örebro län 15 60 0 0 0 0 0 90 U - Västmanlands län 0 5 0 400 0 0 0 0 C - Uppsala län 0 30 0 0 Ospec* 0 0 3 D - Södermanlands län 10 115 0 1475 5* 0 0 0 AB - Stockholms län 20 433 50 740 137* 180 13 67 O - Västra Götalands län 20 100 800 90 0 320 600 15 E - Östergötlands län 230 1360 40 510 0 120 0 35 F - Jönköpings län 0 10 0 50 0 0 0 0 N - Hallands län 12 10 ? ? 4* 2 ? 3 G - Kronobergs län 0 35 10 10 0 10 10 0 H - Kalmar län 0 650 0 4000 0 425 0 0 I - Gotlands län 0 0 110 0 0 10 0 0 K - Blekinge län 0 110 0 15 0 70 0 0 M - Skåne län 2 32 0 6 0 58 1 1

*Gäller duvhökar som blir infångade för förflyttning
Eftersom länstryrelserna inte alltid kräver någon redovisning av antalet avlivade fåglar så kan summorna i tabellen vara avsevärt högre.

Sammanställning gjord av Steve Dahlfors


SOF:s kommentarer på skyddsjakten
SOF anser generellt att hantering och tillståndsgivning av skyddsjaktärenden uppvisar stora brister. Till exempel är det viktigt att all skyddsjakt dokumenteras både beträffande omständigheter och antalet dödade fåglar. Detta för att i efterhand kunna utvärdera nyttan och verkningarna med insatserna. Så sker inte i många fall idag. I vissa fall verkar skyddsjakttillstånden vara dåligt planerade och utan tydliga mål. Så gäller t.ex. den alltmer omfattande skyddsjakten på skarv, och det finns idag så vitt är känt inga belägg för att jakten minskar de ”skador” som fåglarna anses orsaka fisket. Den mycket omfattande äggprickningen, som syftar till att begränsa populationstillväxten, har knappast haft avsedd verkan. Skarvbeståndet har tvärt om ökat mycket starkt under senare år, och det i området både med jakt och utan jakt. Det finns också stark anledning att misstänka att jakten i många fall tillgripits utan att först pröva alternativa icke letala metoder, vilket i så fall är en direkt felaktig tillämpning av gällande regelverk. Vissa arter bör dessutom inte jagas alls eftersom de är stadda i minskning. SOF har under senare år starkt ifrågasatt skyddsjakten på duvhök eftersom den på flera grunder kan anses diskutabel. Dels därför att den sker på en skyddad art och där syftet är att skydda jakttillfällen på en introducerad art (fasan), dels därför att nyttan kan ifrågasättas. Fångst och förflyttning leder med stor sannolikhet till att ”problemet” bara flyttas runt och därmed byter plats. Från de sökande saknas som regel också ekonomiska kalkyler som kan befästa problemets påstådda omfattning.

Henri Engström
Fågelskyddssekreterare i SOF

Källa: Steve Dahlfors