Gök

Gök © Steve Dahlfors Flera bilder på gök

Latinskt namn:	Cuculus canorus - vilket betyder, välljudande gök.
Typiska kännetecken:	32 - 36 cm. En slank fågel med lång rundad stjärt samt spetsiga vingar. Smal klen näbb. Hannen är Jämnt blågrå på ovansidan samt huvud och bröst. Skarp gräns undertill mot vit buk med fin mörk tvärbandning. Honan finns i två färgvariationer. En grå som liknar hannen och en mer sällsyntare rostbrun variant med mörk tvärvattring över hela kroppen. När göken sitter hänger den ofta lite med vingarna.
Förväxlingsrisk:	Se Sparvhök: Kraftigare näbb. Kortare och trubbigare vingar. Se tornfalk: Falkar glidflyger ofta långa sträckor vilket göken sällan gör. En del falkar "ryttlar" också ibland under födosök vilket göken aldrig gör.
Finnes:	Spridd i hela landet från Skåne i söder till fjällhedarna i norr.
Äter:	Insekter, större skalbaggar och fjärilslarver. Den enda fågeln i Sverige som äter håriga fjärilslarver såsom exempelvis björnspinnarens larver.
Läte:	Ett välkänt tvåstavigt "go-kå"
Häckar:	Bygger inget eget bo utan lägger sina ägg i andras fåglars bon.

Tidigare namn är bland annat skälm, narr, pörtom, mörsk, kuckufågel och hönsspännaren. Hönsspännare grundar sig på föreställningen att man trodde att göken förvandlades till en hök på hösten och då tog höns. Många av namnen bygger på gökens bekanta läte. Södkucku eller döagök, kallades gök som hördes från söder. Då man hörde den för första gången på våren trodde man att den skulle bringa sorg. Östkucku eller tröst-gök, kallades göken som gal från öster och då trodde man att det skulle bringa tröst, och gal den från norr kallades den nödgök. Västkucku, gläa-gök eller bästergök kallades göken om den första gången gal från väster. Ett gammalt talesätt sa: "Gal göken på bar kvist, blir det dåligt år samt bådar det mången ungmös fall och därtill dålig gröda i sen höst". Göken är en allmän och väl spridd fågel i landet sedan mycket lång tid tillbaka. Att döma av hur långt norrut och högt upp i fjälltrakterna den finns idag, är det rimligt att tro att den hörde till de första invandrarna efter att isen släppte sitt grepp efter istiden. Under 1700- och 1800-talet anges arten i många skrifter som "allmän", allt ifrån Skåne i söder till Norrbotten i norr. Men sedan 1980-talets början har göken minskat kraftigt i antal. Under perioden 1975 - 1997 har minskningen varit uppemot 40 %. Minskningen har varit mest uppenbar i södra Sverige. Under mitten av 1990-talet beräknades beståndet till 40.000 - 75.000 par. När göken anländer under lövsprickningstiden och börjar gala blir han lätt igenkänd av nära på av oss alla. Göken har kanske som ingen annan svensk fågel så fängslat människan. Trots detta är det mycket av gökens beteende och leverne som ännu är okänt. Det är få människor, som haft turen att komma göken inpå livet. För trots sitt ljudliga tillkännagivande om sin uppehållsplats så är han ofta mycket skygg och vaksam. Dock verkar den i Norrland vara lite mer oskygg mot människor. När göken anländer sin hemtrakt på våren börjar han genast gala. Det är bara hanen som kan gala och det är hanen som anländer först på våren. Under maj och juni kan göken gala nästan dygnet runt. En gök i Uppland gol en gång outtröttligt 120 gånger utan uppehåll. Det gäller för hanarna att ligga i för honorna är betydligt färre i antal. Gökhanen har sina bestämda revir som den ivrigt försvarar gentemot sina artfränder. Honorna verkar inte ha lika bestämda oråden utan uppehåller sig än hos den ena hanen och än hos den andra hanen. Insekter och larver utgör gökens väsentligaste föda. Särskilt begiven verka han vara på en del fjärilars starkt hårbeklädda larver, speciellt björnspinnarens. Deras sträva hår fastnar på gökens muskelmages inre vägg, som efter ett tag då blir helt luden. Detta lossnar efter ett tag och göken kan då stöta upp en boll av hår från larverna. Häckningen är gökens mest orginella drag. Han vår enda fågel som lägger ägg i andras bon, och som själv inte bryr sig om ruvningsbestyr eller uppfödningen. Gökungens instinktiva vana att kasta ut sina fostersyskon ur boet är enastående inom Sveriges fågelvärld. Gökhonan är mycket slug när hon ska lägga sina ägg, och det kan bli upp till 20 stycken som läggs med ett par dagars mellanrum. Många av dessa ägg blir dock aldrig eftersom värdfåglarna ofta upptäcker gökägget och kastar antingen ut det, eller överger boet. Olika gökhonor är specialiserade att lägga ägg hos olika fågelarter så göken måste söka reda på just den fågelarts bo som hon är specialiserad på. Dessutom måste hon kolla upp så att kullen är nylagd så att inte hennes ägg kläcks för sent. Därför håller göken noga koll på andra småfåglars bobyggande, så att hon kan lägga sitt eget ägg vid rätt tidpunkt. Skulle hon upptäcka en lämplig värdfamilj men där hon är för sent ute och äggen redan börjats ruvat, kan hon förstöra boet eller äggen för att tvinga värdfåglarna börja om med en ny kull. De värdfåglar som först och främst anlitas av göken är, sädesärla, törnsångare, trädgårdssångare, rödstjärt, piplärkor, ärtsångare, buskskvätta och grå flugsnappare. Hittar inte honan lämpliga värdfamiljer så blir hon vart efter tiden går mer och mer desperat och lägger sina ägg hos mindre lämpade fågelarter. Bland annat har gökägg hittats hos doppingar, fasaner, ljungpipare, skator och kajor. Om det är ett "öppet" bo som göken valt att lägga sitt ägg i så passar hon på medan värdparet är borta, lägger snabbt, ca. 8 sek, sitt eget ägg, tar sedan bort ett av värdparets ägg och flyger därifrån. Ibland verkar gökhanen hjälpa honan vid äggläggningen genom att distrahera värdparet så de inte ska märka att honan är vid boet och lägger sitt ägg. De gökar som placerar sina ägg i hålbyggande fåglars bon, samt i gärdsmygars och liknande arters övertäckta bon praktiserar en annan metod. De antas då värpa sitt ägg på marken och flyger sedan upp med det i näbben och släpper sedan ner det i värdparets bo. Gökägget kläcks redan efter 11 till 13 dagar vilket torde vara en rekordkort tid för en så pass stor fågel. Efter 22 till 23 dagars träget arbete från fosterföräldrar är gökungen flygfärdig, men matningen fortsätter ett par dagar efter det att ungen lämnat boet. Det händer ibland att gökungen sedan inte kan ta sig ut ur en hålbyggares trånga ingångsöppning. Fosterföräldrarna fortsätter att mata honom långt efter det deras flyttningstid är inne, men till slut måste de ge sig iväg och gökungen lämnas åt sitt öde. Bortflyttningen sker vanligen nattetid och redan i juli eller början på augusti börjar de äldre fåglarna bege sig av ned mot södra och mellersta Afrika.

Källa: Steve Dahlfors