Mesar Bland mesarna ser nästan alltid hannar och honor likadana ut. Enda undantaget är talgoxen där hannen har ett bredare svart bröstband än honan.
Att skilja de olika mesarna åt är i de flesta fall ganska enkelt. Här kommer en liten presentation av de vanligaste mesarna:
Talgoxe: Störst av mesarna och en av fågelbordets trognaste besökare. Lätt att känna igen på sin gula undersida och sitt svarta huvud med vita kindfläckar.
Blåmes: Fågelbordets tuffing. Flyttar sig ogärna för större arter som finkar eller sparvar. Känns igen på klarblå hjässa och blekgul undersida, ibland med diffus svart mittlinje.
Entita: Titorna är svåra att skilja åt. Dessutom är de ständigt i rörelse. Entitan har enfärgat brungrå rygg. I solsken verkar den svarta hjässan blank. Entitan proppar ofta näbben full med frön innan hon flyger iväg, medan talltitan oftast snappar åt sig ett i taget.
Talltita: Talltitan har gråare rygg än entitan och på vingen bildas ett ljust band. Den har också vitare kinder. Talltitorna blir ljusare ju längre norrut man bor. Hjässan är matt svart.
Lappmes: Bor du i Norrlands inland, i närheten av gammal skog, kan lappmesen hitta fram till ditt fågelbord. Den liknar titorna, men verkar lite ”bulligare” och är varmare i färgtonen. Lappmesen känns igen på sin bruna hjässa och sin stora haklapp.
Svartmes: Minstingen bland mesarna.Den ser ut som en sotig liten talgoxe, men den vita nackfläcken avslöjar den genast om du är tveksam. Svartmesen lär besöka dig om du bor i närheten av en granskog.
Tofsmes: Liksom svartmesen är tofsmesen knuten till storskogen och lämnar aldrig dess närhet. Hoppar ofta omkring på marken under fågelbordet. Sitt namn har den fått efter sitt bästa kännetecken. En sådan huvudprydnad har ingen annan småfågel.
Stjärtmes: Har du tur kan du få besök av stjärtmesen. Den brukar dyka upp i små flockar från ingenstans, för att sedan plötsligt försvinna igen. Oftast består flockarna av herr och fru stjärtmes med senaste kullen ungar. Känns lätt igen på sitt vita huvud och långa stjärt.